Berättandets magi...

Idag satt jag och provade mig på Photostory uppgiften, hade möjlighet att sitta en stund på eftermiddagen med detta. Efter ett tag kommer ett av barnen in, hon sätter sig vid bordet bredvid mig med ett spel. En stund senare tar jag upp henne i knät och sätter på henne hörlurarna och hon får titta på min film.

Av ren impuls frågar jag henne: Kommer du ihåg vad ni gjorde här? (Fotona till delar av den här filmen är tagna tidigt i våras.) Tillsvar får jag en helt fantastisk historia. Jag sitter som förtrollad samtidigt som något växer inom mig, detta skulle ju dokumenteras! Istället för att bara sitta kvar och lyssna på detta fantastiska återberättande ska jag ju dum som jag är självklart avbryta och gå och hämta papper och penna... (Ibland vill man bara alldeles för mycket som pedagog.) Och med detta var magin bruten...

Vad har jag då lärt mig av detta?
Att de bästa stunderna att dokumentera kommer säkerligen när man inte är beredd på detta. Jag känner att jag har fått en sådan insikt att ta vara på de små stunderna i verksamheten som man egentligen inte förväntar sig något av. Att jag alltid måste vara beredd på att något fantastiskt kan hända och när det händer även om man inte är beredd inte bryta barnet i sitt berättande. Även om jag nu avbröt henne kommer hennes ord vara den bästa dokumentationsdelen i filmen.

Therése